Första romanmanuset refuserades, Änglaansiktet. Det var våren 1964, jag var nitton. »Gör en omarbetning,» uppmanade Gerard Bonnier. Missförstod det och slängde manuset i soporna, kunde inte skriva på sex år - den värsta skrivkrampen i mitt liv. Men sedan lossnade det, bokdebut 1971 med Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt , en berättelse om hästlappar, renägare och storsvenskar i en fjälldal där solen nästan alltid skiner.

Bodde under sjuttitalet i en fjällby långt, långt upp i norr. Skötte hem och tre barn på dagarna, skrev på nätterna. Därur växte några romaner synnerligen präglade dels av provinsen (Under hallonträdet, Du fjällhöga Nord), dels av sin tid - kvinnoliv och paroller: Ta dej en slav och Mor ror, åran är trasig.

Tillbaka i storstans utkant blev Konfetti till, historien om en kvinna, kär i kärleken, som bokstavligen slås sönder. Delar av den romanen bearbetades till Kära Karina, en LL-bok. LättLäst är är inte särskilt LättSkrivet, vilket man kanske tror.

Efter mer än tjugo år av fiktion fick det självbiografiska lov att ta plats: Tina Rosso, en ungdomsroman om en 16-årig flicka i en missbrukarfamilj.

Min egen hjärtebok är Porträttet av August, en berättelse om den, som föds i slagskuggan av det självklara. Om min morfar målaren som företog en klassresa ut i stora världen men for vilse i jakten på livet och konsten.

En sorts parallellberättelse är Ur vägen, fattiga! om en särlings väg från fängelset till eget kungarike.

Med förtjusning skriver jag även noveller. Längtans ljuva plåga är femton berättelser som ursprungligen gjordes för tidningar och antologier, nu sammanskrivna till en bok. En samling historier om människor i norr och söder hoplänkade genom kärlek eller släktskap. Eller ensamhet.

Före författandets tid var jag journalistvolontär, kontorist och advokatsekreterare men hoppade av såsom jag också hoppat av (och på) skolan flera gånger. Lyckades sent omsider avlägga en fil.kand. i litteraturvetenskap och slapp äntligen att skämmas för min obildning. Tog för säkerhets skull också en lärarexamen. (Men professor blir jag aldrig fast det var min dröm. Det får gå ändå.)
Ibland arbetar jag som skrivpedagog i studiecirklar och på skolor.

Har fått kulturstipendier i mina tidigare hemlän, Stockholm (1988), Uppsala (1983) och Norrbotten (1981). Såsom frissor hänger upp sina diplom på väggen har även jag dem inramade och synliga - som påminnelse att jag finns.

Forskar för närvarande i en storsvensk kolonisation från 1600-talet med öden av uppgång och fall. Det ska förhoppningsvis bli en berättelse om pionjärer i fyra sekler.

Varför författare? Det var inget medvetet val av yrke utan ett val av identitet. Jag skriver Alltså finns jag.

Litteraturhänvisningar

Lundgren/Linné, Spåret lockar vid källan, 1997 (sid. 245)
om Då Simon Fjällborg med flera kom till insikt

Hammarbäck-Lundin/Wahlberg, Författare i vår tid, 1986 (sid. 281)
om Ta dig en slav

Jakobsson, Maria, I berättarens grepp, 2005 (sid. 54-76)
om Ta dej en slav och Mor ror, åran är trasig

Clason, S., Ängeln på vinden, 1989 (sid. 144)
om Under hallonträdet och Du fjällhöga Nord

Lundblad/Lönegren, Svenskt författarlexikon 1971-1975, 1981 (sid. 460)

Heurling, B. (red.), Författaren själv, 1993 (sid. 299)

Nationalencyklopedin, Band 16, 1995 (sid. 271)

Sigtunastiftelsens klipparkiv (recensioner m.m.)

utskrift av denna sida