ur antologin Berättargungan, 1996

En annan dag stod hon med pekpinnen i högsta hugg, lärarinnan, och sa mycket artikulerat åt mej att fatta pennan i rätt hand.
    Jag förstod inte vad hon menade.
    Skriv med rätt hand! röt hon och flyttade pennan från min skrivhand till den andra handen.
    Det var svårt att klara, men det gick att öva och jag tränade tills jag låg först istället för sist i klassen och hade lärt mej att skriva så snabbt att lärarinnan tyckte jag kunde bli stenograf. Det tänkte jag verkligen inte.
    Att skriva var en sak.
    Att läsa var en annan. Jag begrep aldrig hur de gjorde, de andra. Vi fick läsa högt i klassen en i taget. De läste oavbrutet, somliga fort, somliga långsamt, men oavbrutet  - och stakade sej ibland. För mej var det tvärtom. Ibland lyckades jag läsa men stakade mej oavbrutet.
    Det var antagligen något fel i huvet, för varje gång jag skulle läsa började det sprängvärka ovanför ögonen. Kanske hade jag ett hål i hjärnan. Eller så hängde det ihop med rätt och fel hand. Eller att jag hade fult tunt illrött hår och snorade jämt, det var en skam. Och kissade på mej på nätterna. Eller på allt det där andra med sjung och läsp.
    Det gick inte att begripa men det måste gå att förändra. För allting går utom små barn och de lär sej, det hade jag hört. Till och med min stendöva farfar kunde höra med sin nyinköpta hörapparat om han bara ville, men han ville inte för det blev ett sådant djävla kackel, sa han.
    Men jag ville. Jag ville kunna läsa. Jag kunde åta mej vad som helst för att få bli som de andra.
    I smyg började jag ta hem läseboken över helgerna. Hela söndagarna satt jag och tragglade. Varenda söndag. Jämt. Jag tänkte att om jag låg före i boken och hade övat så jag nästan kunde texten utantill, skulle jag klara högläsningen på lektionerna.
    Det blev en sport att hela tiden ligga före. Jag sprang liksom i den hårda motvinden över sidorna utan att vila och först långt fram i läseboken, på en vänstersida, stannade jag upp, inför en vidunderligt vacker dikt av Zacharias Topelius. Han hade skrivit många saker i läseboken, den där Topelius, och allt han skrev var så bra att ögonen flög över orden, men denna dikt var ändå mer. Den var det allra vackraste jag läst i hela mitt liv.
    Jag läste dikten igen och igen tills jag kunde den utantill och skrev slutligen av den och la pappret i vänster bröstficka, rakt över hjärtat. Där låg den en tid och både värmde och skavde, och en dag på skolgården kändes det alldeles nödvändigt att ta fram och få visa den.
    Den kamrat som stod närmast läste, sedan nästa och nästa. Vilken bra dikt! sa de. Har du skrivit den?
    Nu hände det som jag fortfarande så här långt efteråt inte riktigt kan klarlägga. Det blev något missförstånd. Jag minns inte längre om jag medvetet ljög eller bara halkade på sanninen, men jag brydde mej inte om att förtydliga att jag bara skrivit av dikten. De trodde att jag hade skrivit en fantastisk dikt. Alldeles själv. JAG! Och jag lät dem tro det. Det var lyckan att stå där i solen och beundras som författare. Jag en författare, i klass med de stora.
    Min vän Sivan blev djupt imponerad. Hon visade upp dikten hemma. Hennes föräldrar blev väldigt tagna och tyckte att den borde läsas upp i nykterhetslogen på årets Luciafest, vilken var vinterns händelse i vårt samhälle.
    Jag skulle få stå uppe på scenen och läsa högt inför hela världen, och jag var inte rädd fastän jag annars knappt vågade svara på tilltal.
    Sivans mamma ändrade det till att Siv skulle läsa dikten eftersom jag hade så svag röst och ganska fula kläder. Så jag fick stå några steg bakom snett åt sidan, i utkanten av spotlightens sken men den lyste också på mej och jag minns ännu precis hur det kändes att stå där upphöjd, belyst, med publiken vid ens fötter, och jag minns applåderna efteråt och den himmelska sötman av beskådan.
    Någon känsla av skuld kan jag inte påminna mej.

Sedan smög vintern över i vår, och för var dag som gick kom vi allt längre fram i vår skolläsebok. Det hade jag inte tänkt på. Under en rast ute på skolgården när jag stod för mej själv och funderade, blev jag plötsligt omringad av en hel hord kamrater. De sa ingenting, bara stod där som en mur och teg. En av dem höll fram en uppslagen bok och pickade hårt med pekfingret mot vänstersidan. Pick pick pick lät det, ett knivvasst hugg rakt in. Jag insåg blixtsnabbt vad klockan var slagen. Detta var sanningens sekund.
    Pick pick pick. Kamraten räckte fram den uppslagna boken och jag läste sakta den dikt som jag haft närmast hjärtat och som lyft mej mot lycksalighetens höjder och gett mej identitet som FÖRFATTAREN.
    Jag läste fastän jag kunde dikten utantill, läste ord för ord, rad för rad, för att tjäna tid, för när jag kom till slutet förstod jag att domen skulle falla och där kom slutet även för mej.
    Då hände något säreget. Det knäppte till i hjärnan. Jag tror det är en överlevnadsmekanism i dödshotande lägen. Som när man vrider av knappen på gasspisen och plattan blir kall. Min hjärna blev just så kall. Paniken försvann som en slocknad låga. Och när jag läst varje bokstav och varje skiljetecken och nådde den sista punkten, såg jag klarögd upp från boken och sa med stadig röst till min egen och de andras ohöljda förvåning den replik som jag senare i livet aldrig lyckats överträffa, nämligen att
                  det var ju konstigt
                  att Zacharias Topelius och jag
                  skrivit precis likadana dikter!
     De var förstummade. Skaran skingrades. Under de ytterligare fyra år vi skulle gå i samma klass nämndes aldrig dikten. Det var enda gången jag snodde. Efter detta växte min självtillit så pass att jag vågade skriva själv, vågade tro att jag kanske ändå dög trots den misslyckade ytan av felläsning och falsksång, vänsterhänthet, rött hår och simpla kläder. Jag hade fått smak för att vara författare.
    Jag började skriva som räddning och återupprättelse. För att visa för mej själv och för andra vem jag egentligen är och för att försvara min existens i världen.
    Jag skriver, alltså finns jag.